Peter Cassel - bonden från Kisa som startade den organiserade utvandringen
från Sverige till Nordamerika i mitten av 1800-talet

Den 23 maj 1845 lämnar ett sällskap på 21 personer Kisa med hästskjuts till Bergs slussar för vidarebefordran på Göta kanal till Göteborg. Förutom Peter Cassel och hans fru Ingeborg, 38 år, 23-årige sonen Carl Johan från Cassels första äktenskap, och parets gemensamma är det Cassels syster Ingeborg Catharina Carlsdotter med maken Johannes Månsson från Tidersrum och deras tre döttra, Ingeborgs bror Erik Peter Andersson och syster Sara Lovisa. Mjölnaren John Danielsson, som tagit över kvarnen på Föllingsö efter Peter, och hans hustru Lisa Andersdotter och deras fem barn lämnar också det trygga och invanda för något nytt och okänt.

Detta är den första emigrationen från Kisa, och den är unik därför att den sker i organiserad form och med ett relativt stort sällskap. Totalt skulle över 6 000 personer från Kinda komma att emigrera åren 1845-1920.

Under perioden 1840-1930 emigrerade drygt en miljon människor från Sverige till Nordamerika. Utvandringen inleddes i liten skala redan på 1830-talet. Guldruschen på 1850-talet lockade också över svenskar. Utvandringen tilltog sedan USA med Homestead Act 1862 mot en låg avgift erbjöd mark till nybyggare. Den första riktiga vågen kom dock i samband med missväxtåren 1868-1869, då 80 000 emigrerade. Under 1870-talets industriella uppsving minskade utvandringen, men den nådde rekordnivåer under 1880-talets krisår då totalt 325 000 personer utvandrade och 50 000 toppåret 1882.

Vilka var det som lämnade Sverige? I början var emigranterna småbrukare, hemmasöner och hemmadöttrar samt drängar och pigor - bondesamhällets mera välbeställda eller mest utblottade var sällsynta. Hela familjer sökte sig till nyodlingsmarker för att slå sig ned för gott.

Utvandringens orsaker var naturligtvis skiftande. Särskilt i början fanns starka religiösa motiv, men också politiska skäl förekom. Konflikter i hemlandet, t. ex. Sundsvallsstrejken 1879, blev startskottet för en del. I stort är dock sambandet mellan ekonomisk nedgång och ökad utvandring klarlagt. USA var löftets land där frihet och jämlikhet rådde och överheten inte var så påtaglig. Övertygelsen om de ekonomiska möjligheterna späddes också på av brev från släktingar i det nya landet.

Ingen i Sverige kan föreställa sig de förmoner Amerika erbjuder alla nycktra, redelige och arbetsamme menniskor; ty för desse är det ett werkligt Kanaan, der naturens rikedom kan kallas ett flytande af mjölk och honung; men sådane, som hwarken kunna eller wilja arbeta, utan hafva wid sin avresa från Sweige uppgjort andra planer för sin bärgning, de skola här finna ett Siberien, från hwilket de desto förr ju häldre återvända eller här komma i största nöd och elände. Se, således kan detta land vara på en gång både Kanaan och Siberien. Det är ju ett besynnerligt land!

Så skriver Peter Cassel i ett brev till sin bror i Sverige efter några år i det nya landet på andra sidan Atlanten. Han och hans sällskap har då slagit sig ner i Iowa i Mellanvästern. De kallar sitt nya hem New Sweden.

1800-talet var omvälvningarnas tid i Sverige. Jordbruket genomgick stora förändringar. Jordar omfördelades och slogs ihop till större enheter. Många av de gamla byarna splittrades och folk flyttade till städer eller ut på den omkringliggande landsbygden för att odla upp nya marker.

Den uppodlade arealen ökade samtidigt som den framväxande industrin behövde arbetskraft. Ny teknik gjorde jordbruket effektivare och nya växtslag gav bättre skördar som kunde livnära fler människor. I mitten av 1800-talet hade potatisen blivit det viktigaste livsmedlet för befolkningen som nu ökade kraftigt. Vid sekelskiftet 1800 hade Sverige mellan 2,3 och 2,4 miljoner invånare. 1840 var siffran 3,1 miljoner och 1860 nästan 4 miljoner.

År 1850 sysselsatte jordbruket 80 procent av befolkningen men nu började Sverige industrialiseras. Kring sekelskiftet 1900 hade de sysselsatta inom jordbruket minskat till 50 procent.

1856 öppnades den första normalspåriga järnvägen mellan Örebro och Nora stad. Ända fram till 1860 behövde svenskarna ett inrikespass när de skulle resa inom landet. Kommunikationer, handel och information underlättades nu väsentligt av järnvägen.

På 1842-talet inrättades folkskolan. I takt med att folk blev bättre på att läsa ökade användningen av dagstidningar och litteratur. Liberalismens idéer spreds i samhällets alla skikt och krav på sociala reformer väcktes. Väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen och ett demokratiskt medvetande växte fram.

1866 fick Sverige en tvåkammarriksdag, men inkomstspärrar gjorde att endast 5,6 procent av befolkningen hade rösträtt.

Svenska kyrkan hade ända sedan reformationen på 1500-talet varit den enda tillåtna. Samhällsförändringarna med inflyttningen till städer innebar dock att människors band till den gamla sockenkyrkan ofta bröts. I de nya industriorterna luckrades de religiösa sederna upp. Konventikelplakatet från 1726 - som förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster som konkurrerade med Svenska kyrkan - upphävdes 1858.

1860-talet var också ett årtionde då missväxt drabbade Sverige upprepade gånger. I Västerbotten slog skörden fel 1864. 1865-67 drabbades Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Den dåliga skörden fick katastrofala följder och hungersnöden var en starkt bidragande orsak till att emigrationen till Nordamerika ökade dramatiskt under dessa år.

Det är i detta omvälvningarnas Sverige som Peter Carlsson från Redeby Södergård i Asby socken i Ydre härad föds den 13 oktober 1790. Föräldrarna heter Carl Börjesson och Catharina Svensdotter och han har sex syskon.

Peter Carlsson börjar sitt yrkesliv som mjölnardräng i Långeryds kvarn på Asby udde. 1815 gifter han sig med Anna Svensdotter, född 1796, och 1816 flyttar paret till Kisa där Peter får arbete som mjölnare på Föllingsö. 1818 föds deras första barn, Lena Catharina, som dör i kikhosta 1821. Peter och Anna flyttar till Tidersrum där Peters syster Maja med familj bor, men i december flyttar de till Kölefors strax norr om Kisa, där Peter sköter kvarnen. Tre veckor efter flytten, den 26 december, föds sonen Carl Johan.

1824 är familjen tillbaka i Kvarnstugan på Föllingsö där Peter är mjölnare de kommande 14 åren. 1825 kan man läsa i husförhörsboken att Peter byter efternamnet Carlsson mot släktnamnet Cassel. Släkten Cassel hade kommit till Sverige från Edinburgh i Skottland 1592 med en Peter Cassel, som blev stallmästare hos hertig Karl.

Familjen drabbas under de här åren av flera tragedier. Peters syster Britta, som bor hos dem, dör 1825 av lungsot. Peter och Anna får två döttrar och en son som alla dör före ett års ålder, och Anna själv dör i barnsäng den 29 maj 1829.

Året därpå gifter Cassel om sig med den 17 år yngre bonddottern Ingeborg Catharina Andersdotter från Bjerkeryd strax söder om Kisa. De får döttrarna Maria Mathilda och Catharina och 1838 flyttar familjen till Bjerkeryd och Peter tar över svärföräldrarnas 75 hektar stora gård. Där föds sonen Gustaf Albert 1838. Ytterligare två barn skulle komma att födas i USA.

Som hemmansägare får Peter Cassel en ställning som relativt välbeställd bonde och betrodd man. Han beskrivs som en initiativrik, mångsidig och begåvad mångsysslare som var djärvt radikal till sin läggning. Ett prov på hans driftighet är att han bygger tröskverk, som han själv konstruerat.

Men han är inte nöjd med de förhållanden som råder i Sverige, han vill ha en förändring av samhället. Han engagerar sig i väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen, blir medlem av sockenstämman och väljs till elektor i riksdagsmannavalen. År 1844 skriver han under en petition om en svensk representationsreform.

I Aftonbladet läser han norrmannen Hans Gansmanns positiva artiklar om förhållandena i Amerika. Han finner en likasinnad i apotekaren Carl Gustaf Sundius, som kommer till Kindabygden 1835 och öppnar ”Kongl. Provincialapotek” vid Storgatan i Kisa. Sundius föddes i Malmö 1783 och fick sin utbildning i Tyskland och Danmark, där han kom i kontakt med liberala idéer om Amerika som frihetens land. Innan han kommer till Kisa har Sundius drivit apoteksrörelse i Danmark. Han älskar att diskutera politik och den samtida kantorn Törnvall kallade honom ”en politisk apotekare”. Han vurmar också för den enkla, utsatta människan som han tycker är förtryckt.

Sundius och Cassel lär känna varandra när Cassel kommer till apoteket för att köpa medicin till sin sjuka dotter. Sundius följer med Cassel tillbaka till Bjerkeryd och de båda fördjupar kontakten, träffas och diskuterar politiken och situationen i Sverige - ett liv under tvång och med en överhet som bestämde allt.

1840-talet är en kärv tid för allmogen. Kisa socken och Kinda härad är överbefolkat och skatterna är högre än i något annat härad i Östergötland. Enligt ett brev från Sundius till sonen år 1853 bränner bönderna brännvin av det mesta av sin mesta säd och potatis. Ofta får de arbetande betalt i brännvin och superiet är allmänt. Fattigdomen är utbredd och missväxt leder till hungersnöd.

Sundius liberala och radikala idéer stärker Cassels intresse för Amerika och möjligheten till en bättre framtid. Han drömmer om gratis jordbruksmark, frihet från sociala begränsningar, religionsfrihet och politiska rättigheter – allt det han saknar i Sverige. Men han kan nog inte föreställa sig att han ska bli metodistpastor och att en av hans söner ska bli medlem av Iowas lagstiftande församling.

I Mjellerum strax utanför Kisa bor två halvsystrar till kapten Polycarpus von Schneidau. Han har gjort karriär inom artilleriet och bland annat umgåtts med kronprins Oscar. Allt ställs emellertid på ända när han 1842 gifter sig med judinnan Carolina Elisabeth Jacobsson. Eftersom giftermål med någon från en annan religion är förbjudet (det blev tillåtet först 1863) tvingas de emigrera och hamnar i Wisconsin, där Gustav Unonius från Uppsala slagit sig ner 1841.

von Schneidau flyttar 1844 till Chicago och öppnar 1848 stadens andra fotoateljé. Den 27 oktober 1854 tar han ett berömt foto av den blivande presidenten Abraham Lincoln. Han är troligen också den förste som fotograferar sångerskan Jenny Lind i USA. (Dessa foton finns på https://www.rotter.se/faktabanken/rotterarkivet/veckans-svenskamerikan/2129-veckans-svenskamerikan-johan-polycarpus-von-schneidau)

Han skriver brev hem till halvsystrarna som deras granne Peter Cassel får ta del av. Samtalen med Sundius och breven från von Schneidau leder till att Cassel tar det stora beslutet att emigrera. Förbudet mot att utvandra hade hävts 1840 och enstaka personer hade emigrerat från Sverige till Nordamerika.

1845 säljer Peter Cassel och hans hustru gården till hennes föräldrar för 2 266 riksdaler och övertalar några släktingar och vänner att utvandra – ett stort och säkert svårt beslut. Ingen kan veta vad som väntar på andra sidan Atlanten. Cassel, som nu är 54 år, blir den förste självägande bonden som säljer sin gård för att finansiera emigrationen, men han tar också banklån och får ekonomisk hjälp av sin vän Sundius, som säljer hela sitt privata hem och en del av apotekets inventarier för att hjälpa Cassel, som lovar att betala tillbaka. Redan i ett brev från Cincinnati, på vägen till Iowa, skriver han till Sundius:

Alla besvär och kostnader Herr Apotekaren fått vidkännas för mina affärer önskar jag få återgälda i Amerika och låt denna min önskan blifva uppfylld nästa år.

Sundius reser aldrig till Amerika, men hans son Johan Ludvig emigrerar 1846, och kanske får han betalt för faderns utlägg.

Peter Cassel skaffar pass, utvandringstillstånd, köper redskap med mera att ta med till det nya landet, åker till Västervik, där han tillbringat några år i ungdomen, för att studera engelska och skaffar sig också en lärobok att ta med på resan.

UTVANDRINGEN

Den 23 maj 1845 är det så dags. Ett sällskap på 21 personer reser från Kisa med hästskjuts till Bergs slussar för vidarebefordran på Göta kanal till Göteborg. Förutom Peter Cassel och hans fru Ingeborg, 38 år, 23-årige sonen Carl Johan från Cassels första äktenskap, och parets gemensamma barn Maria Mathilda, 10, Catharina, 8 och Gustaf Albert 7 år, är det Cassels syster Ingeborg Catharina Carlsdotter med maken Johannes Månsson från Tidersrum och deras tre döttrar 11, 7 och 3 år gamla. Med följer också Ingeborgs bror Erik Peter Andersson och syster Sara Lovisa. Mjölnaren John Danielsson, som tagit över kvarnen på Föllingsö efter Peter, och hans hustru Lisa Andersdotter och deras fem barn lämnar också det trygga och invanda för något nytt och okänt.

Detta är den första emigrationen från Kisa, och den är unik därför att den sker i organiserad form och med ett relativt stort sällskap. Totalt skulle över 6 000 personer från Kinda komma att emigrera åren 1845-1920.

Redan i Göteborg stöter emellertid resenärerna på problem. Skeppet de bokat plats på visar sig vara sjöodugligt. Detta är ju innan en reguljär passagerartrafik över Atlanten kommit igång. De får därför vänta en månad i Göteborg. Här slår de sig ihop med en familj på fyra personer från Odensvi socken i Kalmar samt herrarna A.C. Berg och Otto Åkerman. I väntan på att briggen Superb ska bli redo att avsegla hjälper männen kaptenen C.G. Lindberg att bygga ett hus på dennes gård och får som tack för hjälpen rabatt på resan.

Den 15 juni kan de påbörja resan med Superb, som fraktar järnbalkar i lastutrymmet och emigranterna på mellandäck. Överfarten tar 58 dygn, nästan åtta veckor, av umbäranden med sjösjuka, trängsel och brist på vatten, men alla överlever och den 11 augusti lägger Superb till i New York.

I ett brev till Högädle Herr Apotekare Sundius, daterat den 2 september i Cincinnati, berättar Cassel:

Resan över stora Värdshavet gick gudilof ganska väl men min hustru, Eric, Peter och Sara voro sjösjuka under förra delen av resan, men till slut blevo de friska och äga vi nu alla så god hälsa att vi icke kunna önska oss den bättre; hava icke förr känt oss mer friska än nu.

- -

Vi voro jämt i 8:ta veckor på havet och troligen måste tillbringa längre tid där om ej kaptenens stora skicklighet och skeppets godhet har varit hjälpen, ty utom cirka 4 dagar hade vi en beständig motvind och för det mesta i stark storm.

Och han fortsätter:

Nu vill jag nämna om, att sedan vi reste från Newyork hava vi ätit frukt så mycket vi hava velat, även vindruvor, ty sådant växer vilt i stor mängd. Fattigdom måste vara något obekant, ty vi hava tittat in i efter utseendet ganska usla kojor, men hava funnit husfolket sittande vid dukat bord med 4 ja kanske 6 rätter till sin middag och intet annat bröd än av finsiktat vete och något annat är svårt att finna; jag fick en gång köpa några finsiktade rågkakor, eljest ha vi ej ätit annat än färskt vetebröd sedan vi kommo på amerikansk botten. Med ett ord Frid och Välmåga äro här bosatta.

Kindaborna har från början siktet inställt på att ta sig till Gustaf Unonius New Upsala i Pine Lake, Wisconsin. Men i New York träffar de skeppssnickaren Pehr Dahlberg som har kommit för att möta sin familj från Sverige. Han berättar att den bästa marken i Wisconsin redan är inmutad och råder dem att istället resa till territoriet Iowa, dit han själv är på väg. Där finns gott om bra jordbruksmark.

Casselsällskapet bestämmer sig för att följa Dahlbergs råd och nu väntar ytterligare en strapatsrik resa. Gruppen består nu av ett 40-tal personer. Sonen Andrew Cassel berättade vid 50-årsminnet av New Swedens grundande om resan:

Vi stannade i New York från söndag till påföljande lördag, då vi tog ångbåt tidigt på morgonen, tror jag, till New Brunswick, sedan järnväg till Philadelphia, där vi stannade över söndagen. Reste sedan tvärsöver Pennsylvania till Pittsburgh. Påföljande söndag tillbringade vi i Holidaysburgh. I Philadelphia gick vi på järnvägsvagnar, som också tjänstgjorde som kanalbåtar. Efter att ha åkt ett tag på järnvägen, kördes hela tåget, som bestod av fyra vagnar, ner i kanalen och fungerade fint som båt vilken drogs av en häst. Så växlade vi mellan järnväg och kanal och från kanal till järnväg flera gånger. Varje vagn drogs med hjälp av maskineri uppför bergen och släpptes ner på andra sidan.

En resenärerna berättade:

Jag skrattade nästan ihjäl mig åt bönderna när vi åkte ner från järnvägen i vattnet vid Columbia. En och en halv kilometer före vattnet kopplades lokomotivet loss, och eftersom marken lutade mot kanalen fortsatte järnvägsvagnarna neråt av egen kraft. Farten ökade mer och mer, tills de knappt vågade titta. Till slut plaskade vi, vagnarna och allt plaskade ner i kanalen så att vattnet sprutade högt upp i himlen. 'Det här var en djävulsk åktur!' och 'Gud hjälpe oss i Jesu namn!' var uttryck jag hörde från dem. De var både rädda och överraskade.

Andrew Cassel fortsatte:

I Pittsburgh tog vi ångbåt utför Ohiofloden till Cairo. Stannade i Cincinnati över tredje söndagen. Från Cairo åkte vi på Mississippi-floden upp till Burlington; sedan tog vi oss själva till Jefferson County, Iowa. Således var vi framme i mitten av september, 1845, efter en resa som varat fyra månader.

Det första dödsfallet inträffade på kanalbåten, A.P. Anderssons minsta barn, och i augusti 1846 dog Peter Cassels yngsta dotter, Carrie, och John Monsons äldsta dotter, Caroline, i nervfeber (tyfoidfeber). Alla medlemmar av dessa två familjer som bodde i samma hus var sängliggande samtidigt.

I Jefferson County i sydöstra Iowa, på den västra sidan av Mississippifloden, finns mark att köpa, mark som tillhört ursprungsbefolkningen som nu fördrivits västerut. Casselsällskapet väljer en marklott i sektion 26 på södra sidan av Brush Creek i Lockridge Township. Där finns ett övergivet timmerhus som de reparerar taket på och bor i den första tiden. Det kallar stugan Nya Stockholm. På den här platsen ska de komma att grunda New Sweden, den första bestående svenska kolonin i Mellanvästern.

Den första tiden var ingen dans på rosor för svenskarna. Andrew Cassel berättar:

Först och främst skulle platsen ges ett namn och man enades om Stockholm. Nästa steg var att skära gräs till taket till stugan. Snart hittade vi Ross såg, skaffade några bräder och slog pålar i marken och byggde ett skjul. Sedan började vi göra tegelsten. För att de skulle torka lade vi dem på taket till skjulet där vi hade våra saker, eftersom detta hade bättre tak än stugan. Sedan vi bott i stugan en vecka och haft det ganska bekvämt, började det åska mycket kraftigt och som nattkvarter valde vi skjulet. Sedan började det regna och det öste ner hela natten, och varken förr eller senare har jag upplevt ett häftigare regn och åskväder. Men det var ju tur att vi befann oss ganska högt, annars hade vi hamnat i älven som ju svämmade över. Vi blev alla genomvåta. Men nästa dag var det klart väder och vi torkade våra kläder och andra saker. Vårt brädskjul låg jämnat med marken. Vi repade dock nytt mod och beslöt att skaffa bättre bostad, för de svenska immigranterna hade kommit för att stanna och göra Amerika till sitt framtida hem.

Eric Corey, som anländer till New Sweden 1857, beskriver området där Cassel & co slog sig ner som ”ej av bästa slag.” Det var ojämnt, backigt och bevuxet med hasselbuskar samt en del större träd. Corey beskriver svenskarnas motvilja mot att bosätta sig på slätten:

För samma pris kunde de dock ha fått utmärkt prärieland, men de trodde att det ej gick an att bo eller bygga på slätten, emedan där ej fanns någon skog. Men så hade nästan alla svenska pionjärer för sig i gamla tider. På vintern och under våren började immigranterna bygga blockhus och att bryta åker. De saknade plog och nödgades för den skulle uteslutande använda hacka och spade. Därför gick det sakta med uppodlandet. Men som jorden var ny och produktiv, blev dock skörden ganska bra. Om någon tid skaffade de ett par oxar. Dessa voro gemensamhetsegendom och användes av alla jordägande nybyggare. De sistnämnda hade endast köpt 40 acres land vardera, ty de trodde att det var allt de behövde, enär de i hemlandet icke varit vana vid särskilt stora jordbruk.

Corey berättar att pengar var sällsynta under de första 10-12 åren. Priset för de produkter nybyggarna hade att sälja var lågt. Ville man hitta arbete fick man gå till fots 4 mil till Burlington och på hemvägen bar man med sig de specerier man köpt.

Men Cassel fortsätter att skriva entusiastiska och målande brev till Sundius. Han skriver också till sina släktingar. Breven sprids i original och avskrifter på Kisa marknad och väckte ett enormt intresse. Några av breven trycks 1846 i det 48-sidiga häftet Beskrifning öfwer Amerikas Förenta Stater.

Innan sjukdom och död drabbar bosättningen anländer Cassels första brev till hembygden, brev som är fulla av tillförsikt och berömmande ord om Amerika och som publiceras i Östgöta Correspondenten.

Den 9 februari 1846 skriver Cassel, Joh. Danielsson, Joh. Månsson, Erik Petter Andersson och Carl Johan Cassel:

Här finns ingenting sådant som rang, inga Grefwar, Baroner eller Herrar med Herregårdar. Den ena är lika god, som den andre, och lefwer man i ostördt åtnjutande af alla sina personliga friheter. En Swensk Bonde, uppfostrad under förtryck och förtrolig med nöden och behofwet, finner sig här liksom uppflyttad till en ny werld.

- -

Här finnes ingen tiggare och kan ej heller någonsin blifwa det, så länge en sådan ande råder ibland folket, som nu är rådande. Jag har ännu icke sett lås i någon dörr på denna ort.

- -

Med språket börja vi bra nog att reda oss. Wåra barn åtnjuter skolunderwisning. Befolkningen här i Iova består för det mesta av Amerikanare och en del Tyskar.

Breven får Amerikafeber att breda ut sig. I Jönköpingsbladet kan man den 26 maj 1846 läsa:

Lusten att utflytta till Amerika ökas alltmera i Kisatrakten och lärer äfwen ha spridt sig till angränsande orter. En tiggarflicka från Kisa - - - påstås hafwa sagt 'I Amerika gå swinen och äta sig mätta av russin och mandlar, som allestädes wäxa wilda i jorden, och när swinen blir törstiga, gå de och dricka ur dikena, där intet annat än win flyter.' Naturligtvis måste det beskedliga bondfolket af slika underrättelser draga den slutsatsen, att det är långt förmånligare att vara swin i Amerika, än människa i Swerge.

Cassel beskriver USA som ett Kanaans land, men påpekar att en familj bör ha 1 000 riksdaler med sig för resa och uppehälle. Det motsvarar runt 130 000 kr i dagens penningvärde. De bör kunna lite engelska och vara villiga att arbeta hårt. Många som läser breven tar bara fasta på de positiva beskrivningarna och lockas att följa i hans spår, men det går inte bra för alla. Därför angrips Cassel för bedräglighet och för att locka människor från Sverige.

Många svenskar som ger sig iväg för att ”leta efter Cassel” inser snart att New Sweden inte är paradiset på jorden och att hans hem är allt annat än den palatsliknande byggnad han antytt i sina brev. Skräddaren John Farman från Tidersrum kommer till New Sweden hösten 1846, och finner till sin förfäran att familjerna Cassel, Månsson och Danielsson är sjuka och fattiga. Cassels förhoppning om stora landdomäner har också gått om intet. Farman skriver brev hem som återges i pressen där han anklagar Cassel för att ha gett falska uppgifter i sina brev.

Det Iowa som Casselsällskapet bosatte sig i var ett glest befolkat territorium med ca 75 000 invånare, mestadels koncentrerade runt Mississippi i städer som Burlington, Keokuk, Davenport och Dubuque. Iowa blev en delstat 1846, den första slavfria delstaten i det stora landområde som USA köpt av Frankrike 1803. Då hade invånarantalet ökat till 96 000. Redan 1804 hade Förenta Staterna tillägnat sig mark på västra sidan av Mississippi från Saukindianerna och slutit föredrag med Winnebagostammen. Black Hawk, hövdingen för Sauk- och Musquakistammarna, ville emellertid inte flytta på sig och stridigheter uppstod. 1842 gav dock stammarna upp sina domäner i Iowa och begav sig till ett reservat i Kansas. Därmed hade ursprungsbefolkningen i stort sett försvunnit, med undantag för kringströvande grupper av Siouxindianer.

Cassel gör flera misslyckade försök att köpa mark. I ett brev skriver han:

Wår plan är att lägga grund till en Swensk Koloni, omkring 23 och en halv svenska mil härifrån, westerut det styrelsen har helt nyligen inköpt landet af Indianerna. Hwar och en familj kan der göra anspråk (taka Claem) på 320 tunnland jord.--- Twenne bildade landsmän från Westergöthland --- hafva förenat sig med oss och för wår samfällda räkning tagit Claem på 1 000 tunnland av ofvannämnda jord, hwars bördighet och wackra belegenhet på stranden af den segelbara floden Desmoines, icke kan överträffas av någon trakt i Iowa. Nästa månad begifva sig en del av oss ut och blifwa de öfriga qwar ännu ett år, der wi nu er...

Affären blir dock aldrig av, men från den 17 september 1847 finns skriftliga bevis på att Cassel gjort anspråk på 16 hektar mark i New Sweden. Danielssons första inregistrerade markinnehav är daterat 7 september 1848. Den 23 september 1850 skriver Cassel över hälften av sin mark på hustrun. Den 12 januari 1856 köper han ytterligare åtta hektar inom samma sektion som han redan äger en del av.

Cassels dröm om en svensk bosättning vid floden Des Moines skulle på sätt och vis komma att uppfyllas av sonen Carl Johan som 1849 flyttar till Swede Point, dagens Madrid, som grundats av en grupp på 42 svenskar som lämnat Västerlösa och angränsande socknar i Östergötland, för att bege sig till New Sweden. De tar dock fel på vägen och följer av misstag floden Des Moines uppåt landet. De stannar vid Fort Des Moines och frågar efter Cassel, som inte finns där. Fyra familjer stannar kvar och grundar Swede Point medan de övriga till slut letar sig fram till New Sweden.

Flera grupper emigranter har siktet inställt på New Sweden men hamnar av olika anledningar på andra ställen och grundar bestående svenskkolonier som Sugar Grove i Pennsylvania och Andover i Illinois.

Sundius apotek i Kisa blir efter Casselgruppens utvandring något av en emigrantbyrå. I sin receptbok antecknar han namn, yrken och färdigheter på de personer som vill emigrera. De kommer från Kinda med omnejd, men även från Vimmerby och Pelarne i Småland. Många har inte råd att betala resan, men då skriver Sundius till Cassel och han, eller någon av hans grannar, betalar resan mot att man arbetar ett år gratis vid framkomsten. Många som emigrerat hjälper syskon och vänner med biljetter.

I ett brev skriver Cassel:

Min svåger Lars-Magnus frågar om han får använda mina pengar för att hjälpa någon att flytta över hit, och det får han förvisso – men han måste försäkra sig om att är ärliga och ta reda på vart de ämnar sig. Det finns många fall av ohederlighet när det gäller sådana affärer. En del har försvunnit så snart de gått i land; andra har låtit sina välgörare stå för deras omkostnader ända till den här platsen, där de har blivit kvar en tid men snart brutit överenskommelsen för att njuta av friheten det här landet erbjuder alla sina invånare; andra har dött, och eftersom detta är en Guds handling har vi inget att säga – men alla dessa saker kan inträffa.

Allt fler svenskar ansluter sig till Casselgruppen. År 1845 har New Sweden 36 invånare, 1850 är siffran 95, varav 70 är födda i Sverige. 1858 bor 100 familjer med 500 medlemmar i nybygget och som störst är samhället år 1870 med 732 invånare, varav 475 är födda i Sverige.

Så snart nybyggarna försäkrat sig om mark och byggt hus börjar man tänka på att skaffa sig präst och bygga en kyrka. Svenskarna förstår i början inte mycket engelska och har inget utbyte av de engelsktalande präster som då och då kommer på besök. Att få en svensk präst till en så avsides plats är inte att tänka på, så man nöjer sig med att en icke prästvigd förkunnar Guds ord. Skomakaren M.F. Håkansson får ta på sig den uppgiften och man börjar ordna församlingslivet. Konfirmationsundervisning organiseras i början av 1848.

Församlingen i New Sweden blir den första i den lutherska Augustanasynoden i Nordamerika.

I december 1848 skriver Peter Cassel till sin bror J. Cassel i Sverige och ber honom skicka några psalmböcker och katekeser. Han berättar då också att man fått en svensk präst, 32 år gammal och född i Blekinge.

Han har nu i elfwa månader predikat hwarje Sön- och Högtidsdag: söckendagarna arbetar han lika som wi, ty han behöfver ej borttaga någon tid till skrifvning af predikningar, emedan han har en owanlig förmåga att tala. Ja wet den Söndag han har predikat öfwer 2 timmar, och det med lika stort förråd af ord den andra, som första timmen.- - - Wi äro 13 familjer som lönar Presten.

År 1849 kommer Gustaf Unonius från New Upsala i Wisconsin, den plats dit Casselsällskapet ursprungligen tänkt ta sig, på besök. Han har då ordinerats till pastor i Episkopalkyrkan och predikar i New Sweden.

Strax efter det besöket skriver Cassel och John Danielson i maj 1849 till den svenske smeden och metodistpastorn Jonas Hedström och bjuder in honom till församlingen i New Sweden, som då har 102 medlemmar. Cassel hade fyra år tidigare träffat Hedströms bror Olof i New York. Jonas har rykte om sig att vara en eldfängd predikant och beskrivs av en av de tidiga nybyggarna med orden Herren omvände smeden Broder Hedström med endast två släggor en för att stötta den fysiska kroppen och gott arbete bland de behövande och den andra för att krossa stenhjärtan.

I maj 1850 besöker Jonas Hedström New Sweden och predikar i tre dagar. Det sägs att han predikar både dag och natt. I november samma år kommer han tillbaka för en åtta dagar lång väckelsekampanj. Efter den kampanjen bildar han Svenska Metodistförsamlingen i New Sweden. Sextio av den lutherska församlingens medlemmar går över till metodismen – bland andra Peter Cassel, Johan Danielson, John Farman, Andrew Castile och John Castile med familjer. I november samma år bildas Svenska Metodistförsamlingen i New Sweden.

1851 väljs Peter Cassel till lekmannapastor och församlingsföreståndare och han har det uppdraget fram till 1854. Han beskrivs en av samtida pastor Westergren så här:

Gamle broder Cassel var en av de bästa män vi har haft bland oss. En begåvad predikant, praktisk och utrustad med en klar insikt i Guds Ord, tjänade han kyrkan troget och var till stor välsignelse så länge han levde.

Förutom att vara pastor i New Sweden kan Cassel också ha fungerat som ambulerande pastor i utspridda svenska bosättningar så lång bort som i Swede Bend i centrala norra Iowa, 28 mil från New Sweden. Åtminstone två källor uppger att han besökte och predikade där 1854; i så fall skulle han otvivelaktigt också ha besökt Swede Point där hans äldste son Carl Johan varit bosatt sedan 1849.

1854 kommer några baptistpastorer på besök och en baptistförsamling bildas i New Sweden. Den lutherska församlingen hade 1851 byggt en timmerkyrka med hjälp av en donation på 300 dollar av sångerskan Jenny Lind. Kyrkan byggdes på mark som ägs av Charles Carlsson och Olof Peterson. De blir nu båda baptister och en strid uppstår om vem som ska ha kyrkan. Den blir till slut kvar i den lutherska församlingen och baptisterna bygger en egen med tillhörande kyrkogård i närheten. En tid finns det alltså tre kyrkor i lilla New Sweden.

Under de första åren träffas metodisterna i hemmen, men 1855 bygger de en timrad kyrka. 1860-61 bygger den lutherska församlingen en ny kyrka och en ny metodistkyrka invigs 1872. Den brinner ner 2010 när blixten slår ner och en ny byggs på samma plats. Båda kyrkorna omges av kyrkogårdar där många av de första svenska utvandrarna är begravda. Baptistkyrkan revs 1893. Den lutherska kyrkan och kyrkogårdarna är i stort sett det enda som idag finns kvar av New Sweden.

Men det finns inte bara gårdar och kyrkor i samhället. År 1868 finns det vid vägkorsningen Four Corners, alldeles öster om kyrkorna, en diversehandel, postkontor, skola, smedja, möbelaffär, mejeri, kvastfabrik, krogar och två tyska kyrkor. 1858 kommer järnvägen till Lockridge.

New Sweden är i hög grad en självständig koloni eftersom många av bönderna också är hantverkare. Här finns bl a skräddare, skomakare, smeder, vagnmakare, murare, snickare, finsnickare, mjölnare, garvare, korgmakare och till och med en snustillverkare.

I en beskrivning av New Sweden från 1880 heter det:

Landet är vackert att se på... Den större delen av Lockridge Township är i stor utsträckning bebott av svenskar... De har fått alla småskogsmark i det området att 'blomma som en ros.'

Invandringen till New Sweden börjar avta på 1870-talet och tillsammans med utflyttning minskar befolkningen. 1880 uppgår den till 604. Folk flyttar till andra orter i Iowa men också till Kansas, Nebraska och Colorado.

Den första större utflyttningen äger rum redan 1847, då fyra familjer grundar en ny svensk bosättning, Bergholm (senare kallat Munterville) väster om Jefferson County. Det är Peter Andersson och Christina Fagerström, som kommit till New Sweden 1845 tillsammans med Peter Cassel, Andrew Edward Fagerström (Christinas bror), Carl Johan Killberg, Johanna Johansdotter Chillberg och Sven Jacobsson.

År 1849 flyttar Carl Johan Cassel, Peter Cassels äldste son, och hans hustru Ulrika Dalander till Swede Point, där Ulrikas familj slagit sig ner 1846. Vid något tillfälle mellan 1850 och 1852 flyttar också Ulrikas bror, Anders Johan ”John” Dalander dit. 1859 flyttar pastor Håkansson för att tjänstgöra i den nybildade svensklutherska församlingen i Swede Point och Swede Bend (dagens Stratford). 1866 slår sig även Peter August Alsin och Anna C Stephenson med familj ner i Swede Point.

Under senare delen av 1860-talet flyttar många till närbelägna Swedesburg (ursprungligen kallat Freeport), en ”dotterkoloni” till New Sweden, i det angränsande Henry County. Håkan Olson, pastor i New Swedens lutherska församling och Sven Peter Svensson (Swanson) är de första New Sweden-borna som flyttar till den nya bosättningen 1865. Många andra New Sweden-familjer flyttar till Swedesburg under de följande åren: Oliver och Mary Stephenson, Peter och Carrie Cassel Swan, Anders Magnus och Christina Andersson med familjer, John Lauger, John Schutz, Isak Öfverström, Johan Tolander och Johan Zachrisson Sandel.

En anledning till flytten är att jordmånen i New Sweden är sämre i jämförelse med den i Swedesburg. En annan orsak till att särskilt yngre män lämnar New Sweden är att det är ont om kvinnor att gifta sig med. 1850 och 1856 är alla kvinnor mellan 25 och 29 år gifta, medan 20 män är ogifta.

Våren 1870 lämnar en grupp familjer – många sammanhörande genom släkt eller äktenskap – New Sweden för Spaulding, Iowa. Bland dessa finns krigsveteranen John Victor Hoakinsons familj, hans kusin John Alfred Johnson med fru Louisa Munson Johnson som är Peter Cassels systerdotter och medlem av den ursprungliga gruppen från 1845. Hoakinson drar sig senare till minnes att ”allt var vild prärie” och att de ”tvingades bo i täckta vagnar tills vi kunde skaffa timmer för att bygga en kåk. Kåken var 3,5 x 5 meter stor med bara ett rum som vi bodde i fem år... Vi var alla ivriga att skapa våra hem och nästan varje söndag träffades vi och hade roligt. Här tillbringade vi den lyckligaste tiden i våra liv.” I mitten av 1870-talet flyttar också Peter Cassels syster Carrie Cassel Munson Swan till Spaulding.

Hur gick det då för Peter Cassel och hans familj? Ganska bra, får man nog säga. Vid sin död ägde Peter Cassel ca 56 hektar mark. Både i Iowa och Sverige kunde han betraktas som en betydande markägare. I pengar räknat hade Cassels fastighet år 1850 ett värde på 400 dollar och 1870 värdet ökat till 3 000 dollar + 500 i lösöre.

När jordbruksarbetet blir för tungt, och uppgifterna i församlingen alltmer omfattande, lämnar han i 60-årsåldern över det till sonen Andrew.

I ett tidigt brev hem till Sverige berättar Peter Cassel lite om sin familj:

Först av allt måste jag berätta för er att Gud hittills har tillförsäkrat oss god hälsa, och ingen i vår svenska församling har varit sjuk sedan den första sommaren – en sak vi redan har skrivit om. Vi har välsignats med glädje, fred och tillfredsställelse. Carl Johan fortsätter med snickeri i Fairfield. I våras gifte han sig med sin kompanjons syster, Ulrika Dalander, från Västerlösa socken, Östergötland. Deras arbete är framgångsrikt. Min svåger, Erik Peter, och Sarah är fortfarande ogifta. Erik bor i närheten av Burlington och tjänar pengar; Sarah är anställd i Fairfield. Vi väntar Erik hit för att köpa mark den här månaden.

Peter Cassel avlider den 4 mars 1857, 66 år gammal. Jonas Hedström ger honom ett eftermäle i en rapport i juli samma år:
Vi har drabbats av en stor förlust i och med att en av våra älskade lokala predikanter har avlidit. Han hade varit medlem i kyrkan i ungefär sex år, och ordinerades till diakon i höstas av biskop Janes. Han var nästan femtio (sic) år gammal när han dog. Hans frånfälle var en triumf i så måtto att hans död innebar övertygelse för några som tidigare inte brytt sig.

Ingeborg Cassel överlevde sin man med 20 år och gick bort den 3 april 1877. Paret hade fått ytterligare två barn i New Sweden – Peter Edward, 1849 och Carrie, 1851. Totalt var Peter Cassel far till elva barn varav fyra fick egna barn.

Sonen Carl Johan gifte sig 1848 med Ulrika (Ulla) Dalander som var syster till hans affärspartner Anders Johan Dalander. De båda hade ett möbelsnickeri i Fairfield. Våren 1849 flyttade paret till Swede Point – dagens Madrid – där Ullas familj slagit sig ner. Carl Johan blev både bonde och tillsammans med Ullas tre bröder ägare till det första ångdrivna sågverket i centrala Iowa. Så småningom sålde de sågen men behöll ångmaskinen som istället fick driva en kvarn. Han engagerade sig i lokalpolitiken och var medlem av kommunstyrelsen 1883-92.

Carl Johan och Ulla fick 11 barn som alla nådde vuxen ålder.

Carl Johan Cassel avled 1902. Tidningen Madrid Register News skrev att han ”varit en god medborgare, en nobel make och far och hans saknad både i hemmet och i samhället kommer att kännas djupt. - - Han ådrog sig inga skulder som han inte betalade.” Tidningen fortsatte: ”Vi kommer att sakna honom på många olika sätt. Han hade aldrig några ord att säga: allt var gladlynthet och han lät aldrig sin prenumeration löpa ut innan han förnyade den.”

Sonen Andrew gifte sig 1857 med Lovisa Andersdotter Petersson från Hycklinge. Paret fick tolv barn, varav fem dog unga och vilar på kyrkogården i New Sweden tillsammans med många andra av de första svenska nybyggarna.

Andrew arbetade på sin pappas farm i New Sweden t o m faderns död, då han tog över den och köpte efter moderns död ut sina syskon. 1915 ägde han 77 hektar mark, tio kalvar, en tjur, en kviga, sex mjölkkor, tre hästar, fyra grisar och 100 fjäderfän.

Andrew gick över till metodismen tillsammans med övriga familjen och blev med tiden lekmannapredikant. Han var politiskt aktiv republikan och hade under åren många politiska uppdrag. 1902-06 var han ledamot i Iowas lagstiftande församling.

Dottern Mathilda gifte sig 1857 med John Peterson från Kättilstad. De var bönder i New Sweden och fick dottern Carey. John tog värvning i Nordstatsarmén i augusti 1862. Han blev svårt sjuk i tyfoidfeber och kronisk diarré och inlagd på militärsjukhus i Memphis. Mathilda reste till Södern med tåg och flodbåt på Mississippi för att hämta hem sin dödssjuke make, men han dog strax efter hemkomsten.

Efter inbördeskriget gifte Mathilda om sig med Frank Danielson, som även han deltagit i kriget. De hade känt varandra sedan de var barn eftersom de ingått i den första gruppen från Kisa. De odlade jorden i New Sweden och fick en dotter som dog, bara nio år gammal. Mathilda avled 1918.

Dottern Catharina (Carrie) dog 1942, 90 år gammal.

Sonen Gustaf avled 1862, 24 år gammal, av lunginflammation i Helena, Arkansas. Han hade nyligen befordrats till sergeant i Nordstaternas armé i inbördeskriget.

Sonen Edward var målare till yrket och hade en låg historia av sjukdom innan han dog vid 25 års ålder.

Familjen Cassels yngsta barn var dottern Carrie, född i New Sweden 1851. Som flicka hjälpte hon till i jordbruket. Under inbördeskriget var Carries jobb att promenera till Glendale, 5 km hemifrån för att hämta posten. Hon gifte sig 1876 med Axel Jacobson som invandrat från Kisa och bott hos familjen Cassel sedan 1867. han hade köpt mark och byggt ett hus i Orient Township. Där bodde Carrie resten av sitt liv, även om hon behöll kontakten med New Sweden. Paret fick tre barn.Carrie avled 1942

Den sista av de första pionjärerna från Kisa som avled var Maria Danielson, gift Lamson, den 15 februari 1920.

År 1914, nära 70 år efter Peter Cassels död, blev hans sonson Wesley Cassel den förste i släkten som besökte Sverige. Han skickade ett vykort med Kisa kyrka på hem till sin 83-årige pappa Andrew, där han skrev: Vi är nu i den lilla staden med ca 1 900 invånare. Vi var uppe vid Bjkrud (sic) igår kväll och såg oss omkring.

Även om antalet invånare minskade efter 1870-talet fortsatte New Sweden att attrahera svenska immigranter ända in i början av 1900-talet. Det enda som idag minner om New Sweden är den kulturmärkta kyrkan och några kyrkogårdar.

Men New Sweden är och förblir ett av de samhällen som historikern George M. Stephenson kallat ”en av vaggorna till det svårfångade område som kallas Svenskamerika.”

Källor:

Peter Cassel and his family – Proescholdt, Check

Peter Cassel & Iowa's New Sweden – Barton

Wikipedia